saknade ponny... (del 1)
DATUM: 2014-06-21 TID: 12:05:27.... har ni någon gång kännt ett stort hål inom er? Ett hål ni vet att det bara är någonting speciellt som kan fylla upp det med.. Precis som ett glas med vatten och sedan råkar du välta omkull det och då är allt borta. Ja, precis allt, förutom minnen, bilder och alla underbara år ni har haft.
Iallafall, för ungefär snart fem år sedan blev jag av med min allra första medryttarhäst, och jag var helt nere. Alltid har jag haft hästar omkring mig. Jag var jätteledsen och såg att allting skulle bli piss, ville inte ha någon häst eller någonting. Men på något vis så visste jag för att jag skulle ha roligt så var jag tvungen att ha en häst hos mig, så letandet började.
Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad men tillslut så kom vi på. I vårat område så står det ju ett flertal hästar varav ponnyer. Mamma och jag cyklade dit ringde på men nej, ingen hemma.. Ledsen som jag var cyklade vi hem igen, vi skulle komma tillbaka nästa dag. Så blev det också. DÅ, då var det någon i stallet. Hon hade sin häst uppstallad där, vi fick veta vart gårdens ägare var och det var bara nedanför stallet. Alla där tyckte väl att vi var konstiga som kom med två par cyklar gåendes för att fråga om de behövde hjälp med sina hästar.
Svaret vi fick var ett JA och den helgen åkte vi dit och provred. Åh, det glömmer jag aldrig. Det var en ljus borkfärgat litet gotlandsruss sto. Pigga och alerta ögon, en man som stod åt alla håll. Så himla söt.
Rolig att rida var hon också, hon testade mig lite i galoppen och ett flertal bocksprång la hon till, likaså resten av de första gångerna jag red henne. Men sedan förstod hon att mig kan man inte bocka av men att sticka med mig och verkligen inte gå framåt, det kan man. Så varje gång i ca två månader kom vi bara halvvägs på våra ridturer, antingen backade hon ner i ett dike och ville inte alls gå dit som jag ville eller så stack hon med mig när vi travade/galopperade. Själv var man inte så stark på den tiden så det var bara att hålla i sig.
Hon kunde göra likadant i dressyren, men det blev en helt annan häst när vi kom till hoppningen eller till terrängen. Jisses vilken fart, vi flög över stock och sten, upp för bankar, ner för bankar, ner i vatten, upp för vatten, genom vatten, upp för kullar med stock på, ner för kullar med stock på, över breda diken, över fält i en jättegalopp. Helt underbart det var då som jag fick mitt intresse för fälttävlan.
Jag var inte direkt så modig då men jag ville, jag var så envis när jag såg alla dehär fina hindrena vid vattnet och överallt. Då bestämde jag mig för "idag ska vi hoppa ner i vattnet och uppför!!"
Ja, tro det eller ej, men vi tog oss ner över en 50 stock ner i vattnet och galopperade vidare, glädjen då är obeskrivlig. Det är den glädjen som kommer tillbaka när det går så himla bra med Ludde på ett pass. Jag tänker då tillbaka och ser det här framför mig, jag sitter på russet med benen precis under schabraket och hoppar ner med stora ögon ner i vattnet med en super pigg häst och upp igen.
Jag ska passa på att säga att det var den här hästen som visade allt jag vågade, första gången jag hoppade 1m var på henne, jag har alltid varit små rädd för att hoppa oxrar och det var just precis det hon visade mig att jag inte behövde vara för hon hoppade allt, jag satt där och blundade och höll i mig, likaså kan jag göra idag när jag tycker det blir läskigt. Det var hennes hagkompis som jag lärde mig köra med.
Iallafall, för ungefär snart fem år sedan blev jag av med min allra första medryttarhäst, och jag var helt nere. Alltid har jag haft hästar omkring mig. Jag var jätteledsen och såg att allting skulle bli piss, ville inte ha någon häst eller någonting. Men på något vis så visste jag för att jag skulle ha roligt så var jag tvungen att ha en häst hos mig, så letandet började.
Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad men tillslut så kom vi på. I vårat område så står det ju ett flertal hästar varav ponnyer. Mamma och jag cyklade dit ringde på men nej, ingen hemma.. Ledsen som jag var cyklade vi hem igen, vi skulle komma tillbaka nästa dag. Så blev det också. DÅ, då var det någon i stallet. Hon hade sin häst uppstallad där, vi fick veta vart gårdens ägare var och det var bara nedanför stallet. Alla där tyckte väl att vi var konstiga som kom med två par cyklar gåendes för att fråga om de behövde hjälp med sina hästar.
Svaret vi fick var ett JA och den helgen åkte vi dit och provred. Åh, det glömmer jag aldrig. Det var en ljus borkfärgat litet gotlandsruss sto. Pigga och alerta ögon, en man som stod åt alla håll. Så himla söt.
Rolig att rida var hon också, hon testade mig lite i galoppen och ett flertal bocksprång la hon till, likaså resten av de första gångerna jag red henne. Men sedan förstod hon att mig kan man inte bocka av men att sticka med mig och verkligen inte gå framåt, det kan man. Så varje gång i ca två månader kom vi bara halvvägs på våra ridturer, antingen backade hon ner i ett dike och ville inte alls gå dit som jag ville eller så stack hon med mig när vi travade/galopperade. Själv var man inte så stark på den tiden så det var bara att hålla i sig.
Hon kunde göra likadant i dressyren, men det blev en helt annan häst när vi kom till hoppningen eller till terrängen. Jisses vilken fart, vi flög över stock och sten, upp för bankar, ner för bankar, ner i vatten, upp för vatten, genom vatten, upp för kullar med stock på, ner för kullar med stock på, över breda diken, över fält i en jättegalopp. Helt underbart det var då som jag fick mitt intresse för fälttävlan.
Jag var inte direkt så modig då men jag ville, jag var så envis när jag såg alla dehär fina hindrena vid vattnet och överallt. Då bestämde jag mig för "idag ska vi hoppa ner i vattnet och uppför!!"
Ja, tro det eller ej, men vi tog oss ner över en 50 stock ner i vattnet och galopperade vidare, glädjen då är obeskrivlig. Det är den glädjen som kommer tillbaka när det går så himla bra med Ludde på ett pass. Jag tänker då tillbaka och ser det här framför mig, jag sitter på russet med benen precis under schabraket och hoppar ner med stora ögon ner i vattnet med en super pigg häst och upp igen.
Jag ska passa på att säga att det var den här hästen som visade allt jag vågade, första gången jag hoppade 1m var på henne, jag har alltid varit små rädd för att hoppa oxrar och det var just precis det hon visade mig att jag inte behövde vara för hon hoppade allt, jag satt där och blundade och höll i mig, likaså kan jag göra idag när jag tycker det blir läskigt. Det var hennes hagkompis som jag lärde mig köra med.
Men tyvärr fick jag aldrig chansen att få köra kimmy innan jag slutade där, men det gör ingenting.
Åren gick och jag blev bara längre, tillslut kände jag att jag vill inte rida henne mer för jag tycker det känns orättvist. Vi har ändå hållit ihop i tre år och hon är tio år äldre än mig.. De sista gångerna red jag ut barbacka och bara myste, vi skrittade lite tog en sista galopp över hela ängen och bara myste. Den här hästen saknar jag så otroligt mycket. Jag ser tillbaka varje gång när jag gör något modigt att det är från henne som jag har lärt mig allt ifrån. Älskade hästen, det var hon som visade mig att jag vågar hålla på med problemhästar som jag har gjort i snart tre-fyra år fram och tillbaka hitan och ditan. Helt sjukt det trodde jag inte för ett par år sedan. Men nu har jag iallafall kommit dit i min tid bland hästar där jag har tagit en paus från de vildaste hästarna ett tag, men det kommer väl igen. Min rädsla har gått över även fast alla olyckor jag varit med om, det är tack vare den här underbara ponnyn <3 Ja, hon lever idag och jag skulle mer än gärna åka och hälsa på henne. Tack för jag fick hjälpa till med henne
// Ida
Kommentarer
Postat av: Lina
Vad heter hästen du skriver om? :)
Svar:
warcol.blogg.se
Trackback
Allmänt
